Mångudinnan Selene

Selene är en central figur inom grekisk mytologi och personifierar månen. I myterna framställs Selene som en gudinna som färdas över natthimlen i en vagn, vilket är ett motiv som återspeglar de antika grekernas övertygelse om himlakropparnas rörelser och gudomlighet.

Gudinnan Selenes kärlekshistoria med den jordiske ynglingen Endymion är ett av de mer omskrivna äventyren i den grekiska mytologin. Selene, som blivit förälskad i Endymion, gav honom evig sömn så att hon i all evighet kunde beskåda hans skönhet. Deras union sägs ha resulterat i femtio döttrar, vilka representerar månens olika faser.

Selenes betydelse sträcker sig bortom grekisk mytologi och har influerat konst och kultur genom historien. Hennes liknelse och de historier som omgärdar henne har gett form till representationer av månen i olika kulturella sammanhang och bidragit till människans förståelse och symbolik kring detta himlakropp.

Samtida Betydelser och Symbolik

Selene representerar, i sin roll som mångudinnan, en kraftfull och feminin symbol i samtidens kultur. Hennes ikoniska attribut, crescent moon (månskäran), används ofta för att beteckna mystik, kvinnlighet och förändring. Månskäran och Selenes bild har inkorporerats i många varumärken och företagslogotyper, vilket visar på hennes fortfarande starka symboliska värde.

Även inom nyandlig praktik och feministiska rörelser åberopas Selenes gestalt som en symbol för kvinnlig styrka och insikt.

Selene – Mångudinnan i Grekisk Mytologi

Inom grekisk mytologi framställs Selene som mönstret för allt månrelaterat, omnämnd som gudomligheten som förkroppsligar himlakroppen och dess cykler.

Selenes Ursprung och Familj

Selene, gudinnan av månen, beskrivs ha ett gudomligt arv som dotter till titanerna Hyperion och Theia. Hennes syskon är Helios, solguden, och Eos, gryningens gudinna. I likhet med sina syskons koppling till himlens fenomen, personifierade Selene nattens himmel och månens skiftande faser.

Representation och Symboler

I konsten och myterna kännetecknas Selene vanligen av att hon framträder med en lykta eller en fackla, symboliserande det ljus hon för med sig under nattens mörker. En annan stark symbol för Selene är halvmånen, som ofta återfinns i framställningar av henne. Det sägs att hon kör över himlen i sin månvagn, vilken dras av vita oxar eller hästar, en vagn som belyser hennes roll som månens väktare.

Selenes Relation och Ättlingar

Selene, den grekiska mångudinnan, hade en komplex relationsvärld och ett rikt familjeträd. Hon hade bland annat en passionerad relation med Endymion och många gudomliga släktingar inom det grekiska panteonet.

Kärleksrelation med Endymion

Selene blev djupt förälskad i Endymion, en dödlig man av stor skönhet. Enligt mytologin bad Selene Zeus att bevilja Endymion odödlighet och evig sömn så att hon kunde besöka honom varje natt utan att han åldrades. Förbundet mellan Selene och Endymion var fruktbart, och de fick ett flertal barn. De mest kända av dessa är Pandia och Ersa, ofta associerade med fullmånen och daggens gudinna respektive.

Familjeträd och Gudomliga Släktingar

Inom det gudomliga släktskapet är det även värt att notera kopplingar till andra mångudinnor såsom Artemis och Hekate samt hennes bror Apollo. Dessa relationer illustrerar Selenes position som en central figur inom den grekiska mytologin och överbryggade ofta gränsen mellan det himmelska och det jordiska.

Kulturella Aspekter och Selenes Inflytande

Selene, den grekiska mångudinnan, har haft en betydande roll både inom ritualer och dyrkan samt inom ikonografi och konst. Hennes närvaro är dokumenterad inte bara i mytologiska texter utan också genom fysiska artefakter.

Ritualer och Dyrkan

I det antika Grekland var Selene, liksom andra himmelska gudomligheter, föremål för respekt och vördnad. Hon associerades med de lunara månaderna och hennes påverkan ansågs märkbar under de olika faserna av månen. Specifika ritualer kunde ha ägt rum vid ny och fullmåne, där invocations och offer presenterades till Selene.

Selenes Ekvivalenter i Olika Kulturer

Selene, mångudinnan från grekisk mytologi, har motsvarigheter i många andra kulturer. Dessa gudomliga representationer av månen delar liknande drag och roller över civilisationernas gränser.

Romersk Mytologi: Luna

I romersk mytologi är Luna Selene’s direkta motsvarighet, en gudinna som styr över månen. Luna är ofta associerad med Juno, den romerska himmelens drottning. Där Selene körde sin vagn tvärs över natthimlen, färdades Luna också på liknande sätt, gestaltande månens faser och dess påverkan på jorden.

Nära Östern Och Andra Mångudinna Representationer

I det Nära Östern finns flera mångudinnor och gudar. Sin var en viktig mångud i sumerisk-mycketisk tradition, medan babyloniska Ningal var en mångudinna. Egyptiska mytologin introducerade oss för Isis, som ibland dyrkades i samband med månen. I Västafrikansk mytologi kompletterar Mawu och Liza, en dualistisk skapelsekraft, varandra där Mawu associeras med månen och natten.

Nordisk Mytologi: Måne och Mångudar

Inom nordisk mytologi finns två mångudar, Måne och Nanna, som ofta förknippas med månskenet. De nordiska gudarna är tätt sammanflätade med naturen och dess elementer, där Måne gestaltas som en manlig väktare över natten. Till skillnad från den grekiska mångudinnan som enbart associeras med månen, kunde Nerthus, en jord- och solgudinna, också ha föreställningar kopplade till måncykler och skörd.